Tabelljumbon Östers IF snittade över ett mål per match och nästjumbon BK Häcken likaså. AIK misslyckades att nå det snittet men vann Allsvenskan ändå. 1998 var ett år i försvarsspelets tecken.
Inför säsongen 1998 var Helsingborgs IF stora favoriter till att vinna Allsvenskan. Halmstads BK var regerande mästare och skåningarna hade visserligen bara slutat sexa säsongen innan. Men nya tränaren Åge Hareide och spelare som Magnus Powell, Mattias Jonsson, Andreas Jacobsson och Sven Andersson gjorde de rödblå till favoriter. AIK slutade åtta 1997, men hade redan då visat att försvarsspelet var lagets styrka. Ett insläppt mål per match (26 mål på 26 matcher) var bäst av alla lag. Men några seriefavoriter var man inte när Allsvenskan inleddes i april 1998.
Och någon succéstart blev det inte heller. Kryss i premiären mot Trelleborgs FF följdes visserligen upp av en seger mot Halmstad, men på de efterföljande sex matcherna blev det fyra kryss och två förluster. Således stod man på åtta poäng efter åtta matcher. Men på de 17 kommande omgångarna förlorade laget inte en enda match och inför avslutningen mot Örgryte IS hemma på Råsunda låg man tvåa bakom just Helsingborg.
Noterbart är att endast två av AIK:s 26 matcher i serien 1998 bjöd på fler än två mål (2–1 mot Östers IF och 2–1 mot BK Häcken). Vid tio tillfällen spelade man 1–1, sju gånger vann man med 1–0 och vid bara två tillfällen vann man med 2–0. Det egna nätet behövde bara vittjas 15 gånger under säsongen.
Målsnålheten avspeglade sig också i den interna skytteligan. Inför den sista omgången hade Nebojsa Novakovic gjort fem mål och var bäst i laget. Tvåa på den listan kom självmål.
Alexander Östlund, ung lovande anfallare, hade inte hittat nätet på hela säsongen, men fick ändå chansen när Stuart Baxters Gnaget gick ut på Råsundas gräsmatta inför 18 017 åskådare i säsongsavslutningen. Förutsättningarna var enkla och två för att guldet skulle återvända till Solna för första gången sedan 1992. AIK skulle bli mästare vid oavgjort om redan nedflyttningsklara Häcken slog Helsingborg med minst åtta bollar eller om man själva vann samtidigt som Häcken vann.
Eftersom matcherna traditionsenligt spelades samtidigt kunde publiken på Råsunda följa händelserna från Göteborg via sportradion. BK Häckens Mathias Larsson gav Getingarna ledningen på Rambergsvallen efter en halvtimme. Resultatet stod sig till pausvilan, men på Råsunda var det fortfarande mållöst efter 45 minuter. Efter tre och en halv minut av den andra halvleken pangade Alexander Östlund in sitt första och enda mål för säsongen och gav Gnaget ledningen, och just då var AIK svenska mästare.
Men bara minuter efter ledningsmålet kom rapporter från Göteborg. Mattias Jonsson hade kvitterat för HIF och skåningarna hade återtagit förstaplatsen. Men glädjen skulle återvända till Råsunda. Efter en dryg timmes spel gjorde Mathias Larsson sitt andra mål för eftermiddagen och BK Häcken höll till slut undan. Mattias Asper i AIK-målet lyckades freda sin bur och när domaren blåste av var AIK svenska mästare 1998. Spelarna var dock inte meddelade att matchen i Göteborg var slut så det tog en stund innan de verkliga glädjescenerna bröt ut på dåtidens nationalarena.
Trots att man gjort färst mål av alla i hela serien lyckades AIK alltså säkra sitt tionde SM-guld. Ibland är försvar verkligen bästa anfall.
De målsnålaste vinnarna i Allsvenskans historia:
1. AIK (1998) 25 mål/26 matcher – 0,96 mål per match
2. AIK (2009) 36/30 – 1,2
3. Malmö FF (1970) 30/22 – 1,36
4. Halmstads BK (1979) 38/26 – 1,46
5. IFK Göteborg (1991) 43/28 (29/18 i grundserie + 14/10 i Mästerskapsserien) – 1,54
6. Malmö FF (1977) 41/26 – 1,58
7. Östers IF (1980) 41/26 – 1,58
8. IF Elfsborg (2006) 41/26 – 1,58
9. IF Elfsborg (2012) 48/30 – 1,6
10. IFK Göteborg (1995) 43/26 – 1,6
