Det fanns en tid när tv-bolagen dikterade vilka allsvenska matcher som skulle nå de svenska hushållen. Allt ändrades i början av 2000-talet när pay-per-view-systemet infördes.
– Det var ett paradigmskifte, konstaterar Mattias Brännholm, en av de ansvariga bakom införandet.
I dagens moderna streaminglandskap är det en självklarhet att kunna se de allsvenska matcher man själv önskar, på de plattformar man själv vill. Men så har det förstås inte alltid varit, och förändringen har därtill skett i många individuella steg.
Ett stort sådant togs lagom till säsongen 2001.
Året före sände dåvarande Canal+ det som kallades för “Veckans match”, men för att ta del av bilder från övriga allsvenska matcher så var man tvungen att förlita sig till SVT-produktionen Fotbollskväll eller de nyhetsinslag som eventuellt visades i de olika kanalernas sportsändningar.
Lagrell hängde på
Mattias Brännholm arbetade vid den tidpunkten för SVT och såg med egna ögon hur hans arbetsgivare och andra bolag hade med sig ett flertal egna kameror till varje arena, i hopp om att fånga allt väsentligt som skedde.
Ett inte helt effektivt upplägg som, tänkte han, kunde lösas av att man producerade en tv-signal som innehöll allt det som nyhetskanalerna ville ha, samtidigt som det skapade en ny paketering av produkten, i det här fallet Allsvenskan.
– Om fotbollen kan tjäna pengar på en tv-sänd match varje vecka, borde den då inte kunna tjäna ännu mer på att alla sänds? funderade Brännholm.
Precis så tänkte även Svenska Fotbollförbundets dåvarande ordförande, Lars-Åke Lagrell. Utmaningen var dock flerdimensionell och handlade bland annat om hur man skulle kunna finansiera förändringen i ett stort, avlångt land med relativt få invånare, där dessutom ännu färre intresserade sig för fotboll.
Säkrade ett nytt avtal
Möjligheterna var å andra sidan flera, inte minst med tanke på att det nu var dags att påbörja omförhandlingen av det befintliga tv-avtalet. Lagrell stod i frontlinjen men hade många parter att ta hänsyn till. Så här skrev han själv, år 2003, i en artikel för Svensk Idrottsjuridisk Förening:
“Hela förhandlingsarbetet utgick från en kalkyl som jag upprättade och där trovärdighetsfrågan kom att bli ett belopp för ‘pay per view’’ som jag hade satt till x miljoner kr per år. Ett av företagen gjorde (via sin ‘stockholmschef’) en egen TV-undersökning i Sverige och kom fram till att detta var en fullständig omöjlighet. Dessutom skulle inte någon TV-kanal vara beredd att betala xx-xx miljoner kr per år för ‘Veckans match’ om alla andra allsvenska matcher också skulle TV-sändas direkt.”
Trots tvivlet lyckades Lagrell sy ihop ett avtal där Canal+ fortsatte att sända maximalt två matcher i veckan och där Com Hem fick pay-per-view-rättigheten – alltså sändningen av övriga matcher i form av ett system där tittaren, utöver sitt grundabonnemang, betalade för varje enskild match den ville se. På den här tiden nådde Com Hem ut till ungefär tre miljoner svenskar.
Många vinnare
I avtalet blev det också skrivet att SVT skulle få behålla rättigheterna för Fotbollskväll till ett subventionerat pris, i utbyte mot att man anslöt sig till den nya signal som skulle sändas från arenorna till det produktionscenter på Svenska Spel som byggts upp och sedan vidare, utan grafik, till berörda parter. Faktum är att signalen dessutom blev lösningen till de nya storbildsskärmar som sattes upp på arenorna, men det är egentligen en annan historia, även den värd att berätta i detalj.
Att få all teknik på plats, via det nystartade produktionsbolaget Onside, krävde hur som helst ett massivt arbete från de berörda, däribland Mattias Brännholm samt vd:n Thomas Sturesson. Efter några mindre barnsjukdomar flöt dock allt på. Det fanns också flera vinnare: tittarna fick ett större utbud, klubbarna tjänade mer pengar och farhågan om att färre människor skulle gå på matcherna visade sig vara helt obefogad.
Mattias Brännholm kan idag titta tillbaka på pay-per-view-projektet och känna viss stolthet.
– Ja, jag var ju en i gänget som var med om att skapa det här. Det hade blivit av även utan mig, men nu hade jag turen att få vara involverad i det, säger han.
Fotnot: Läs mer om projektet på Mattias Brännholms egen webbplats.
