Veckans profil: ”Jag är alltid frispråkig”

Han har åtskilliga säsonger i Allsvenskan både bakom och framför (?) sig, men Sirius omskolade mittback Jesper Arvidsson tycker ändå att han borde ha nått längre i karriären än han gjort hittills.
– Det är klart att jag har haft potential att bli bättre än jag blivit, säger han i intervjuserien Veckans profil.

Du reagerade nyligen när några tippade att Sirius skulle åka ur Allsvenskan. Är det så avlägset alltså?
– Ja, jag vet inte vad de bygger det på. De säger att vi har mycket skador och att vi har blivit av med många spelare, men det har vi egentligen inte. Jo, skador har vi, men det hade vi även förra säsongen och då gick det bra. Vi har blivit av med (Niklas) Busch Thor och det är ett stort tapp eftersom det är en ledare och bra fotbollsspelare, absolut. Sedan blev vi av med Kingsley (Sarfo) i somras. Det var såklart ett avbräck, men vi vann matcher även efter han försvann. Sedan är det några utfyllnadsspelare som gått och som ändå inte varit hundra procent givna.
– Ändå blev vi sjua i Allsvenskan och låg tvåa, trea i 19 omgångar, så jag vet inte… Jag vet inte vad de bygger det på. Är det att vi skulle ha många nya spelare? Men BP har ju en halv trupp som är helt ny?

Jag förstod också att du inte kände igen dig i den här klyschan att ”andra året som nykomling alltid är svårast”?
– Jag funderade på det men förstod inte riktigt det heller. Jag tänkte på vilka som åkt ur Allsvenskan de senaste åren och då känns det ju som att det första året är klart svårare än det andra. AFC åkte ur förra året, Halmstad också. Kollar du tillbaka så ser det liknande ut. Det känns som att det här bara är någonting folk säger utan att man vet var det kommer ifrån.

Är det samma känsla i Sirius i år som ifjol?
– Det är klart att vi har fått in en del nya spelare och inte är riktigt lika samspelta som vi var inför förra året, men jag tror att vi har större potential att få alla bitar på plats än då. Vi har fått in bättre kvalité på många plan och positioner. Känslan är att vi kan nå bra höjder, även om det har varit en strulig försäsong och vi inte har vunnit.

Kanske var det därför några experter trodde att ni skulle åka ur?
– Fast de där tipsen kom när det var många matcher kvar. Nej, känslan är god, bara vi får bitarna på plats och de nya spelarna kommer in i Sirius tänk.

Du själv har hittills fått pröva på att spela mittback i år. Hur har det känts hittills?
– Det har känts riktigt bra, det har det gjort. Under premiären var vi ganska tillbakapressade och jag fick väl inte riktigt visa alla mina kvalitéer som mittback, men om man ser till försäsongsmatcherna där vi ägt boll och jag har fått styra bakifrån så har det gått bra.

Blir det lite som en sorts pånyttfödelse att få testa en ny position?
– Absolut, det tror jag nog. Jag har varit superpepp på att vara mittback. Nu tror jag väl att när vi får tillbaka spelare så blir jag väl utskickad på vänsterkanten igen, men det är ändå kul att spela i mitten och även veta att jag kan spela där. Jag tror att jag kan se mig som mittback i framtiden och förlänga karriären lite. Det är inte lika slitsamt för kroppen som att spela ytterback.

Det känns som att få allsvenska spelare är särskilt aktiva på Twitter, men det verkar vara lite av din hemmaplan?
– Jag vet inte om jag är superaktiv heller, men jag tycker ju att Twitter är det bästa sociala mediet. Det är jäkligt kul. Det är roligt att kommunicera med folk.

Är du samma Jesper Arvidsson där som du är utanför?
– Om du frågar de i laget så är jag nog som jag är på Twitter, men träffar du mig för första gången så är jag förhoppningsvis lite trevligare och inte så frispråkig. Eller frispråkig kanske jag alltid är, men det beror ju på situationen. De i laget tycker nog att jag säger vad jag tycker och tänker om det mesta.

Du var kritisk till bedömningen när ni åkte på den första straffen i premiären mot Hammarby. Är du fortfarande inne på att det inte var straff?
– Ja, det är jag. Jag har ju kollat på situationen och man kan se den från tre olika kameravinklar. På den ena kan jag köpa att han blåser straff, men inte de två andra. Han tycker ju att jag gör mig större – ja, med ena armen, men den träffar han ju inte. Skulle jag såga bort mina armar så hade bollen träffat mig i bröstet, så jag blir ju inte större där bollen träffar. Nä, jag köper inte Jonas (Erikssons) resonemang.

[sitat id=”1″ style=”full”/]

Du blev som sagt förbannad där, men annars har jag förstått att du blivit lugnare på planen?
– Ja, jo, jag kanske inte blir riktigt lika upprörd över saker och ting. Sedan tar jag ändå mina snackvarningar titt som tätt. Men, ja, jag har kanske blivit lite mognare, i alla fall kontra min tid när jag var yngre i Åtvidaberg.

Apropå just Åtvidaberg – du var ju utlånad dit under fyra säsonger innan de värvade dig permanent. Det måste vara fotbollshistoriens längsta provanställning?
– Ja, jag brukar skämta om att jag tror att jag har inofficiellt världsrekord i utlåning till en och samma klubb.

Vad berodde det på att det blev så?
– Ja… Det jag kan spekulera om är att Stefan Andreasson trodde mycket på mig och att Magnus Haglund inte gjorde det. Magnus satt kvar i Elfsborg i många år och Stefan ville väl väl inte släppa mig. För varje år som gick så förlängde jag ett år med Elfsborg och ett med Åtvidaberg, så jag hade hela tiden två år kvar på kontraktet. Fram till 2011: då var jag i Borås och tränade med Elfsborg i två veckor och det gick riktigt bra.
– Amadou Jawo som var där sa också att ”fan, du var riktigt bra när du tränade. Du kommer ju starta nästa säsong”. Men, nä, Magnus trodde inte på mig och då valde vi att bryta kontraktet. Jag var en sväng och provtränade med Odd Grenland i Norge, men det drog ut på tiden och blev Åtvidaberg istället.

Men du hade en ganska fin tid där, va?
– Absolut. Om man ser till hur jag trivdes socialt i Linköping och i ”Åtvid” så var det en supertid. Sedan fotbollsmässigt så tyckte jag att jag presterade såpass bra att jag borde ha gått till någon bättre klubb tidigare. Jag borde inte ha varit där i sex år som jag var. Så sett kan jag väl på något sätt ångra det, men ändå inte.

Fanns det erbjudanden som du tackade nej till men borde ha tagit?
– Nej, det gjorde det inte. Kanske någonting, men det dök aldrig upp några bra alternativ, om man säger så. Jag skyller på dålig scouting av andra klubbar, haha.

Du var 28 år när du kom till Djurgården. Vad var det som lockade med att komma dit?
– Då var jag ganska färdig med Åtvidaberg och min nuvarande fru, men dåvarande flickvän, var från Stockholm och jag satt faktiskt och pendlade först ett halvår från Stockholm till Åtvidaberg varje dag. Jag bodde några dagar hos Magnus Eriksson när vi hade tidiga träningar och sådär. Sedan skaffade jag en övernattningslägenhet i Åtvidaberg, men jag bodde tre eller fyra dagar i Stockholm.
– Först så hörde Hammarby av sig och jag träffade dem. Då hade de Gregg Berhalter som tränare och han ville följa mig i fler matcher. Han hade väl ingen större koll på mig. Då var inte säsongen över i Allsvenskan och det tog lite tid, och då kom Djurgården in i bilden. Då blev det en jäkla fart på Hammarby. Men det var ganska enkelt: Hammarby låg i Superettan och Djurgården i Allsvenskan. Jag träffade Magnus Pehrsson och Khaled (El-Ahmad) och fick en ganska bra bild. Kontraktet var bättre och de spelade i Allsvenskan så det var ett lätt val.

Hur ser du tillbaka på åren i Djurgården?
– Det första året var ju inte bra. Jag tror att vi bara hade två poäng och 2-19 i målskillnad efter sju eller åtta matcher. Det var ju inte frid och fröjd hos djurgårdssupportrarna då. Sedan skadade jag mig och givetvis vann vi direkt och bytte samtidigt tränare. Magnus lämnade och Per-Mathias Högmo kom in. Jag missade ett gäng matcher där och när jag kom tillbaka så trodde tränaren mer på en annan spelare. Jag tror att det blev 15 matcher totalt, varav nio var från start när Magnus var tränare. Vi blev nog sjua till slut och var ett av de bästa lagen på hösten, men då spelade ju inte jag – och spelar man inte så är det ju inte så jäkla roligt.
– Inför 2014 kom Pelle Olsson in och då fick jag ju spela. Jag skadade mig i premiären och missade några matcher, men när jag väl kom tillbaka så spelade jag hela säsongen och jag tycker själv att det gick ganska bra. Vi kom sexa, sjua det året också. Och sista året på mitt kontrakt, 2015, så gick det ju strålande för egen del.

[sitat id=”2″ style=”full”/]

Vad gjorde att det stämde så bra det året?
– Jag vet inte riktigt. Jag hade väl förtroende och självförtroende. I början av säsongen gjorde jag några brytningar, bland annat en mot ”Bajen” där jag slängde mig och täckte ett skott som troligtvis hade gått i mål. Matchen efter var det en brytning mot Kalmar och de blev ganska uppmärksammade. Då får man mycket kärlek av fansen och det är ju alltid rolig att få. Sedan flöt det bara på. Jag slog lite straffar och gjorde tre, fyra mål och var väl allmänt stabil både defensivt och offensivt.

Du pratade lite förut om sånt du ångrar. Är Vålerenga en sån sak?
– Det är ju en jävla lång historia. Helst av allt ville jag ju vara kvar i Djurgården och vi började förhandla ganska tidigt på sommaren, i juni eller juli, men kom inte överens. Sedan när det var fem, sex matcher kvar av den säsongen så ville Djurgården helt plötsligt avvakta och då kom det in lite klubbar, däribland Vålerenga. Men, som sagt, det är en så jävla lång historia, jag kan inte ens dra allt.
– De gav mig i alla fall ett väldigt bra kontrakt och det blev att jag flyttade dit, men frugan och min dotter var kvar här och tanken var att de skulle flytta till Norge efter sommaren. Men många parametrar spelade in och jag trivdes inte och det funkade inte riktigt, så jag flyttade hem och valde att vara med familjen och gärna bo i Stockholm. Sirius kom in i bilden och jag pratade lite med Djurgården också. Men Sirius var det bästa alternativet och ledde väl Superettan då och siktade på att gå upp.

Och nu verkar du känna dig ganska hemma där?
– Absolut, jag trivs jättebra i Sirius. Sedan är klart att man vill spela så högt upp som möjligt eller i ett så bra lag som möjligt, men jag är 33 år nu och det är inte så många klubbar som värvar en 33-åring. Men, nä, jag trivs jättebra här och vi har ett väldigt bra gäng och en bra tränare.

Du har två U21-landskamper på kontot. Är du stolt över att ha fått representera ett svenskt landslag?
– Alltså, ja, det är ju skitkul. Jag vet att vi var på något läger med U21 – det var jag och Oscar Wendt som var vänsterbackar och jag tror att vi var 32 spelare, men det gick jäkligt bra för mig och innan säsongen skulle dra igång så tror jag att förbundskaptenen hade sagt att jag låg före Oscar Wendt. Men så drog säsongen igång och han spelade i ”Blåvitt” och jag satt på bänken i Elfsborg. Ett halvår senare var han såld till FCK och jag tog mitt pick och pack och drog till Åtvidaberg.

Men du är inte bitter, va?
– Nä, jag är inte bitter, absolut inte, haha… Om man ser på det U21-landslaget och de som var med där så är det väl två eller tre som inte varit utlandsproffs någon gång. Det är klart att jag har haft potential att bli bättre än jag blivit.

Du har berättat att du frågade din förre lagkamrat Kerim Mrabti vad han tyckte om Sirius innan du flyttade dit. Hade det kunnat ändra på något om han bara haft negativt att säga?
– Nä, det tror jag inte. Det är också sällan det bara finns negativa grejer med klubbar, men jag tror inte att det hade spelat någon större roll faktiskt. Sirius ledde ändå Superettan och då kan det inte vara en katastrof tänker jag.

Vi pratade förut om att ni inte bör åka ur, men vad har du egentligen för förväntningar på den här säsongen?
– Förväntningarna är ju att vi ska utvecklas och spela en bra fotboll, som jag tycker att vi gjorde förra året. Det är väl egentligen de största förväntningarna: att vi ska spela en fotboll som är vägvinnande och bollar efter backen och ett snabbt passningsspel och hela den biten. Sedan är det kanske svårt att förvänta sig att vi ska vara något topplag, utan det är väl mer så att vi vet att vi kan störa de flesta lagen när alla gör sitt och följer vår plan.
– Vi har satt upp en gemensam målsättning om att ha 18 poäng efter de första tolv matcherna fram till sommaruppehållet. Når vi det så är det ju hyfsat. Då hamnar vi någonstans runt 40 poäng totalt och det gjorde vi även förra året.

På ett personligt plan då? Vad vill du visa och bevisa?
– Jag vill vara en bärande spelare. Jag hade faktiskt en väldigt bra säsong förra året och jag vill väl visa Fotbollssverige att jag är en bra fotbollsspelare. Andra mål har jag inte. Jag gjorde sju mål förra säsongen och det lär jag kanske inte nå upp till i år. Men absolut, jag vill… ja, vad fan vill jag? Jo, men visa att jag är en bra och tongivande fotbollsspelare. Jag vill hjälpa andra och bli bättre, helt enkelt.

[faktaboks id=”1″/]