Veckans profil: ”Man blir smartare som äldre”

31 år gammal har Zoran Jovanovic aldrig varit bättre. Trelleborgs FF:s tekniske mittfältare avslöjar att en hemlighet bakom formtoppen är rollen som mentor till några av lagets yngre förmågor.
– Jag försöker att hjälpa andra att utvecklas och samtidigt utvecklar det mig själv, säger han i intervjuserien Veckans profil.

Din tränare Patrick Winqvist sa i våras att du ”aldrig varit bättre”. Håller du med?
– Ja, mina senaste två, tre år har varit riktigt bra faktiskt, både poängmässigt och patt jag fått vara skadefri. Så, ja, det måste jag hålla med om.

Vad är anledningen till att det har fungerat så bra?
– Mycket beror på att jag tagit den paus jag behöver efter match och kört mitt eget race på ett sätt. Jag har vilat mer än vanligt. Tidigare körde jag på fast jag var sliten, nu gör jag den träning som passar mig.

Winqvist sa också att din utvecklingskurva pekar brant uppåt. Känner du själv att du fortfarande utvecklas vid 31 års ålder?
– Jag tror att man alltid gör det, oavsett vilken ålder man än är i. Det är viljan att utvecklas som avgör och det är klart att man alltid vill lära sig nytt. Jag försöker också att hjälpa andra att utvecklas och samtidigt utvecklar det mig själv. Man blir nog lite smartare som äldre.

Vad betyder Trelleborgs FF för dig?
– Det är ju min första stora, och enda, klubb om man säger så. Det var mycket Tom Prahl som tog mig hit. Jag visste inte så mycket om klubben innan de tog kontakt med mig – jag har aldrig varit intresserad av svensk fotboll eller allsvenskan överhuvudtaget.
– Eftersom jag inte hade sett så många matcher så visste jag inte mycket om klubben, men när jag väl kom hit så var det en lugn och trevlig förening. Tom lärde ju mig mycket också, även om jag tyvärr blev skadad under andra säsongen.

Var det efter den skadan som du valde att bli utlånad till Limhamn Bunkeflo?
– Ja, de tyckte att det var bäst att jag skulle bli utlånad för att få speltid, jag hade ju varit borta i ett år. Jag tog steget dit, gjorde en bra säsong och kom tillbaka. Och jag har varit här sedan dess.

Var det så förresten att din bror Daniel följde med dig från IFK Malmö till Trelleborg och också spelade i laget?
– Ja, vi kom hit tillsammans.

Det känns inte jättevanligt att två bröder tar samma steg inom elitfotbollen…
– Jag kommer ihåg att jag var klar ganska tidigt för Trelleborg, vi hade börjat prata redan på sommaren. Sedan gjorde brorsan en ganska bra säsong då. Trelleborg var och kollade på många av våra matcher och, ja, de fick väl båda för ett bra pris, haha. Nä, jag vet inte – det blev väl bara så.

[sitat id=”1″ style=”full”/]

Men lite senare skiljdes era vägar åt?
– Ja, hans kontrakt gick ut och han gick vidare, men kom faktiskt tillbaka ett år i division 1. Han har haft lite problem med ljumskar och så och gick ner i seriesystemet och lirar där idag.

Du klarar dig utan brorsan på planen?
– Ja, det är ju roligt att spela tillsammans men det är inte så att vi måste göra det. Vi klarar oss bra utan varandra också.

Om vi går tillbaka till den nuvarande säsongen så har jag förstått att du haft problem med ett knä?
– Ja, jag vet inte om jag ska klaga på gräset på Vångavallen eller grusplanen. Jag fastnade på gruset när jag skulle glidtackla och fick en ledbandsskada som hållit mig borta i tre matcher. Jag var i alla fall tillbaka senast och det kändes bra.

Tycker du att tabellen speglar er start på säsongen?
– Alltså, jag tycker att vi i de matcher jag har spelat, de första tre, har varit med i matcherna. Samtidigt skapar vi lite för lite och släpper till chanser lite för lätt. Det är svårt att säga, men tabellen ljuger inte – vi ligger där vi ligger och får fortsätta jobba.

Hur har det känts för egen del?
– Okej. Jag räknar inte med Örebro hemma, för det var ingen fotbollsmatch som borde ha fått spelas med tanke på att det blåste så mycket. Men jag känner att tempot och kvalitén finns där för Allsvenskan. Jag är ganska nöjd.

Vad drömde du om när du var yngre?
– Jag har alltid tagit fotbollen som den kommer och tyckt att det ska vara roligt. Jag tänkte inte att jag ska spela i Allsvenskan om två eller tre år och sedan ute i Europa. När jag fick barn, min dotter, då började jag tänka på framtiden lite mer och då tog jag beslutet att bli heltidsspelare eftersom vi fick kontakt med Trelleborg. Jag hade lite andra alternativ också men Tom Prahl gjorde att det kändes rätt att komma till Trelleborg. Och jag trivs ju jättebra idag.

Men jag har förstått att du provspelat med Chievo? När var det och hur kom det sig?
– Jag vet inte om det var 2005 eller 2006, men jag fick kontakt med en agent som sa att han hade några klubbar för mig om jag ville iväg och testa på. Som ung vill man ju alltid uppleva häftiga saker så jag åkte iväg en vecka och tränade där. Det blev lite strul sedan med agenten så jag kom inte tillbaka, trots att de ville ha tillbaka mig en gång till. Det var ju svårt att få kontakt med klubben själv.

Kan du gräma dig över sånt idag?
– Nä. Som sagt, jag har aldrig tänkt så faktiskt. Jag grämer mig inte men visst hade det varit roligt att få chansen att spela utomlands. Hade jag varit 20 år i dagens läge så hade jag med 99 procents sannolikhet befunnit mig utomlands med alla agenter som finns. Det var lite annorlunda när man var yngre själv.

Idag är det vanligt att spelare byter klubb relativt frekvent, men du har egentligen bara spelat för IFK Malmö och Trelleborgs FF. Varför har du blivit kvar så länge i dessa klubbar?
– I IFK Malmö hade jag många kompisar och vi hade ett bra lag som unga. Det var mycket sådär att man skulle till Malmö FF, men vi var nästan bättre än dem – eller det blev jämna matcher i alla fall. Sedan hade vi bra tränare i A-laget i IFK Malmö och var ganska bra.
– I Trelleborg har jag inte velat flytta till Stockholm vara för sakens skull. Jag har fått några bud från Norge, men det har inte värt det för min del att flytta hela min familj bara för att vara där i två år och sedan flytta tillbaka. Därför har jag stannat här.

När ni var nere i division 1 för några år sedan, hade du trott då att ni skulle befinna er i Allsvenskan nu?
– Nä, inte Allsvenskan kanske. Men jag vet att vi värvade många bra spelare i ettan och gick upp det året. Det kändes redan på försäsongen att det skulle gå bra och då trodde jag på spel i Superettan tidigt faktiskt. Men, nej, ingen trodde väl att det skulle gå så snabbt att ta sig till Allsvenskan, samtidigt som vi har varit bra de senaste åren. På det sättet är jag inte överraskad.

[sitat id=”2″ style=”full”/]

Är det stor skillnad mellan division 1 och Superettan och Superettan och Allsvenskan?
– För egen del känner jag inte att det är så stor skillnad, men vi har haft många killar som inte varit däruppe och det tar lite tid innan man får igång allting. Man kan inte göra så många misstag som i Superettan, och det är ju det som vi har förlorat mycket på. I Superettan kan man göra fem, sex misstag per match och släppa in ett mål. Det funkar inte så i Allsvenskan – här smäller det ganska snabbt om man gör ett misstag.

Hur ser du på din framtid annars de kommande åren?
– Det beror lite på om vi trillar ur det här året eller stannar kvar i Allsvenskan. Jag har jobbat lite de senaste åren, men det går inte i Allsvenskan för egen del. Det blir för mycket. Så just nu koncentrerar jag mig bara på fotbollen så får vi se vad som händer nästa år.

Finns det något du skulle vilja göra innan du en dag lägger skorna på hyllan?
– Det är klart att jag vill utomlands, det finns alltid någonstans i bakhuvudet. Men samtidigt är jag i den ålder där man tänker att man inte måste iväg. Just nu är min enda tanke att göra en bra säsong i Trelleborg och njuta av att spela fotboll. Så tänker jag. Sedan får vi se. Man har ju lärt känna många agenter och gör jag ett bra år så vet man aldrig, haha…

Vad tror du om era chanser att klara nytt kontrakt i årets allsvenska då?
– Det kommer nog bli hårt in i det sista. Samtidigt kommer vi bara bli bättre och bättre under säsongen, men det gäller att börja plocka treor snart. Jag tror att det löser sig om vi fortsätter att jobba hårt.

[faktaboks id=”1″/]