Nyheter

Chevron
Veckans profil: ”Vi är inte nöjda”

Veckans profil: ”Vi är inte nöjda”

Två års skadehelvete skulle kunna knäcka vem som helst. Men inte Djurgårdens mittfältare Haris Radetinac, som aldrig haft en tanke på att avsluta spelarkarriären.
– Vissa ser fotbollen som ett jobb, men jag ser den som en grej som jag inte kan leva utan, säger han.

Du flyttade till Sverige som 18-åring. Varför blev det så?
– Som du vet spelar jag fotboll, och då ville jag testa något nytt. Min farsa bodde i Sverige och jag tänkte flytta för att satsa på fotbollen. Då var tanken att det skulle bli min väg för att komma ut till större ligor, men så blev det ju inte riktigt.

Ändå började du väl spela på lite lägre nivå i Linköping?
– Ja, jag började i Linköpings FF. Jag visste inte hur bra Sverige var i fotboll, hur stort Linköping var och vilken klass ligan höll. Jag visste inte hur bra Allsvenskan och Superettan skulle vara. När man är 18 tänker man inte så långt framåt och jag ville ju bara spela i det bästa laget i Linköping. Det var så det började.

Hur var det att spela och bo i Sverige jämfört med hemma?
– Fotbollsmässigt var det såklart lite annorlunda. Där jag kom ifrån var de mer tekniska och det var inte många träningar utan boll. Fotbollen har ju utvecklats här också, men när jag kom så var det mycket mer löpa än boll, haha. Samtidigt hade jag ju hela mitt liv därnere så det var lite jobbigt – jag saknade hemlandet, min familj och mina vänner. Det tog tid att anpassa sig. Det var viktigt att lära sig språket också.

Hur lång tid tog det innan du kände att du kunde behärska svenskan?
– Första året visste jag inte om jag skulle klara av att bo här. Jag hade hela tiden tanken att jag skulle flytta hem för första halvåret var jävligt jobbigt. Jag kom på vintern, det var snö upp till knäna, iskallt och förjävligt. Alla gick till skolan och jag skulle börja lära mig svenska, men jag fick vänta ett halvår på att börja eftersom jag kom mitt i terminen. Därför blev det bara fotboll och att sitta hemma för min del. Det blev mörkt vid tre-tiden och var inte kul alls.
– Sedan åkte jag hem på sommaren, nästan i en halv månad, och det var nära att jag inte kom tillbaka. Jag sa ändå att jag skulle ge det en chans och då började jag gå i skolan. Första halvåret lär man sig inte så mycket där om man ska vara ärlig, utan bara grunderna. Alfabetet, att skriva… Att prata var svårt, men genom fotbollen gick det bättre. Folk drev med en när man sa fel, men efter ett eller två år hade jag lärt mig det.

Hur gick det fotbollsmässigt under tiden i Linköping då?
– Jag tycker att det gick bra. Jag kom ju in och fattade ingenting och pratade inte med någon. Jag tog ju nummer tio av en spelare som hade spelat där länge, jag visste inte att han var tränarens son också, haha… Jag visste ingenting. Men jag tycker ändå att jag gjorde det bra som kom in i laget och till slut fick spela A-lagsmatcher. Sedan ville jag flytta till Åtvidaberg, men Linköping släppte mig inte så jag fick spela ett år extra i division 2.

Jag har förstått att Åtvidaberg är en klubb som ligger dig varm om hjärtat?
– Ja, jag hade ju fem år där och många bra minnen. Jag var med om att ta upp dem till Allsvenskan två gånger och spelade i Allsvenskan också. I Åtvidaberg skaffade jag många bra vänner för livet.

[sitat id=”1″ style=”full”/]

Varför hamnade du i Mjällby sedan, som då spelade i samma division som ”Åtvid”?
– Jag hade varit länge i Åtvidaberg och behövde en ny miljö för att utvecklas ännu mer. En coach som tränat mig när jag utvecklades som mest var Peter Swärdh, han gav mig mycket förtroende. Han var ju i Mjällby då. Fast vi gick upp med Åtvidaberg den säsongen så kändes det som mitt sämsta år dittills. Jag var besviken över att behöva spela i Superettan när jag hade varit i Allsvenskan tidigare och tyckte det var jobbigt att många lag hade velat ha mig men att Åtvidaberg tackade nej.

Även lag i utlandet?
– Enligt min agent fanns det tre, fyra klubbar i utlandet och fem i Allsvenskan, så det var jobbigt när de sa till mig att spela kvar kontraktet ut. Jag tappade lite… ja, jag var lite nere. Istället för att utnyttja det sista året och göra det bra i Superettan så funkade det inte riktigt. Mentalt tyckte jag att jag var för bra för att vara där, då går man ner några procent och är lika bra som alla andra.
– Jag kunde ju ha stannat kvar sedan, men kände att det räckte. Just då, när jag hade inte hade gjort en jättebra säsong, så fanns inte så många alternativ – kanske två eller tre. Men jag valde Mjällby för att det var en liten klubb med inte så mycket press och en tränare som trodde på mig. Det visade sig att det var ett bra val.

Du pratar om att det var mindre press i Mjällby. Med tanke på det så måste Djurgården, som du kom till 2013, ha varit något helt annat?
– Ja, det är klart. Men jag hade mött dem, Malmö och AIK så jag hade ju ändå spelat inför större publik, och när jag är på planen så brukar jag kunna stänga av det om det stör mig. Det var kul för jag ville ju spela för ett stort lag.
– Jag hade kunnat gå utomlands till något bottenlag och förmodligen ha fått flytta igen efter ett halvår, men det var bättre att hitta ett topplag i Sverige och komma utomlands den vägen. Nu har vi ju tagit en europaplats här och det var det som var tanken från början, även om det tog lite längre tid än jag tänkt.

Kan man säga att tiden i Djurgården har varit lite upp och ner på ett personligt plan?
– Jag tycker att det har varit bra, förutom att jag har varit skadad och borta från fotbollen i två år. Det är trist när det gick så bra för egen del och för laget. Första året när jag gick skadad så var det självklart jobbigt. Jag hade inte varit skadad någon gång tidigare i karriären men nu när jag kom till ett topplag så hände det plötsligt.

Tycker du att du fick en bra start annars?
– Första halvåret var sådär. Jag kom mitt i säsongen och de hade redan ett lag som de spelade med. Vissa lyckas bättre än andra när de kommer in så fort. Jag fick ju spela halva matcher och sitta halva på bänken. Först året efter tog jag min plats och då gick det bra.

Ja, du var väl poängbäst i Djurgården då?
– Ja, men sedan gick jag ju sönder året efter. Det var tråkigt.

Hur är du som person när du drabbas av såna motgångar?
– Jag tycker att jag är samma person, jag bara uppskattar vissa grejer mer än jag gjort tidigare. Efter första skadan var jag mycket mer ledsen och tog det jävligt hårt, för just då hade det gått jättebra både för mig och laget. Det kunde ju ha slutat annorlunda i tabellen, därför var det surt att jag gick sönder.
– Andra gången köpte jag det mer än första och tog det bättre. Jag vet inte om det var för att jag fick en son, som betydde att jag inte bara hade tid att tänka på mig själv utan även annat. Men som person uppskattar jag ju fotbollen mer nu – jag uppskattar varje träning och match som jag kan vara med på. Jag är inte rädd för något, utan det är bara Gud som sätter en på prov för att se om man klarar av det.

Hur viktig har din religiösa tro varit när du försökt komma tillbaka till planen?
– Jag tycker att det är viktigt att tro på något. Alla tror på något, men vissa mindre än andra. Jag tror på Gud, men jag hade ett bra stöd från familjen, mina vänner och folket runt Djurgården också. Då blir det lättare och man är sugen på att komma tillbaka starkare än man var innan och bevisa att det här är smågrejer. Det blir som en morot att bevisa motsatsen för de som inte trott på en.

Har du någonsin tvivlat på att du skulle få spela fotboll igen då?
– Nä. Jag har inte ens försökt tänka negativt. Eller: det är klart att man tänker negativt när man blir arg och så, men att sluta spela fotboll var inte nära. Inte ens andra gången, fast jag visste vilket helvete det var. Vissa ser fotbollen som ett jobb, men jag ser den som en grej som jag inte kan leva utan. Allting har handlat om fotboll, fotboll, fotboll. Att sedan från ingenstans sluta… det skulle vara väldigt svårt att göra.

Då antar jag att du har tänkt fortsätta med fotbollen även efter att din spelarkarriär tagit slut?
– Ja, förmodligen. Jag har fått med mig många erfarenheter under fotbollskarriären och mycket handlar ju fortfarande om fotboll för mig. Jag har lite tankar, men man vet aldrig. Jag vill inte börja tänka på det redan nu, för då är man slut som spelare.

Har du haft tid för andra intressen när du varit skadad?
– Nej, när jag är skadad så blir det ännu mer fokus på det. Jag tränar ännu mer. Samtidigt så fick jag ju barn och det blir mycket familjegrejer utöver träningarna. Jag har inte mycket tid kvar och det är svårt att hitta på något under den tiden.

Kollar du mycket på fotboll på tv också?
– Ja, det gör jag faktiskt.

Vad kollar du på då?
– Jag ser det mesta som visas. Jag gillar mycket Serie A, men kollar samtidigt på Premier League, spansk fotboll… Det blir många matcher. Men det blev mest Serie A förut när Zlatan var där.

Tröttnar du aldrig på fotboll?
– Jo, det har hänt någon gång att jag valt att kolla på någon serie eller film istället för fotbollen, men det är ju inte ofta. När man är skadad så vill man ju inte alltid se fotboll utan hellre göra något annat. Men, ja, fotboll är en bra sport, haha.

Hur är kroppen och formen idag? Som den var före skadorna?
– Det är svårt att säga, det måste någon annan bedöma. Men jag tycker ändå att det har gått ganska bra med tanke på att jag inte spelat på två år och nu plötsligt är med och kör 90 minuter varje match. Kroppen håller och jag kan springa 90 minuter på en position där det krävs att man löper från straffområde till straffområde. Det vill till att man är okej fysiskt, haha.
– Men, nej, skämt åsido: det har gått bra och jag ska inte klaga. Ska man vara kritisk så kan man alltid hitta en massa grejer och det är jag medveten om och försöker jobba på. Poängen behöver rulla in för egen del och det är det som fattas på sista tredjedelen. Så länge jag är delaktig i offensiven så är det bra, men jag kommer alltid kräva mer av mig även om jag gör tre eller fem poäng.

Hur ser du på lagets start?
– Nja… blandat. Både bra och dåligt. Cupen har gått jättebra och i Allsvenskan har vi ju slagit topplag som Östersund borta och Malmö hemma. Det är bara dåligt att vi inte vunnit ett derby trots att vi, förutom första halvlek mot AIK, varit bra. Samma sak borta mot Elfsborg där vi var bra i 90 men släppte in ett sent mål. Vi har släppt in några mål i slutsekunderna, annars är det helt okej.
– Men vi är inte nöjda – jag är inte nöjd och jag tror inte att våra fans är nöjda heller. Säsongen är lång, som tur är, och man kan hinna ifatt.

Vad ska vi ha för förväntningar på Djurgården i år?
– Det är klart att vi vill vara med i toppen av Allsvenskan.

Och vad vill du själv hinna med innan du någon dag i framtiden lägger skorna på hyllan?
– Jag vill ut i Europa och nu har vi lyckats med det. Nästa steg är att vinna titlar och där har vi ju en finalmatch mot Malmö i cupen. Sedan vill jag vinna Allsvenskan såklart. Det vill alla i laget och det hoppas jag få uppleva i år. Annars blir det nästa år.

[faktaboks id=”1″/]